le chip

Till slut kom jag fram till skåne!
Men det kändes som en evighet av väntan och resande.
Flyget från Arlanda till Sturup blev självklart inställt och jag fick ta ett senare flyg.
Men jag fick något för det, eftersom SAS är så generösa så fick jag 75 kronor i ersättning, vad ska jag göra med så mycket pengar?!
Jag passade på att titta på människorna som sprang runt på flygplatsen.
Det finns inget bättre än att iaktta folk, med risk för att verka lite creepy!
När jag gick runt en sväng och iakttog såg jag plötsligt någon som såg bekant ut, så jag tittade lite mer och funderade på var jag kände igen killen ifrån.
I samma ögonblick som han tittar på mig och våra blickar möts inser jag att det är chippen!
(Christian Wilhelmsson från svenska landslaget i fotboll)
Så nu är jag en stalker också.
Jag stod inte kvar tillräckligt länge för att se vilken slags blick han gav mig.
Men jag försöker övertyga mig själv om att vi hade ett litet moment.
Att han helt plötsligt såg mig, kvinnan i hans liv.
Om han bara hade varit en vanlig kille, gjort slut med sin supermodell-flickvän och flyttat till lannavaara, då hade det kunnat bli vi.
Ha, eller hur!
Han tyckte väl att jag var läskig och obehaglig när jag stod där och stirrade på honom, i ett desperat försök att komma på var jag hade sett honom förut.

Sen blev jag utsatt för en stalker.
Det är sant.
Jag blev utsatt för en stalkerkändis.
Stefan, den blonde, hårfagre pianisten från "Så ska det låta" förföljde mig på arlanda!
Han hade söta glasögon på sig.
Men jag tror väl inte att han förföljde mig, han skulle säkert bara köpa en pocketbok han också.

Nåja, jag kom fram tillslut.
Kom fram till sommaren.
Igår var vi i Malmö, åt middag på uteservering och gick på vernissage.
Fantastiskt, men jag var så sliten efter resan.
Nu sitter jag med Jessica i hennes skola.
Som för övrigt kan vara en av de finaste skolorna jag varit i!
Det är enorma salar med takbjälkar och fönster överallt.
Fullt av äppelträd längs med infarten till skolan.
Snart ska vi ut i parken här och äta lunch i solen.
Ikväll är det "Grisen".
Det är så de kallar den stora festen.
En vegetarian på grisfest, det känns bra.
Jag återkommer när mitt fräkniga och solbrända jag återvänt till kylan och lannis.

Breakdown

Som rubriken/titeln antyder så har jag drabbats av panik.
Panikattacker, ångestattacker eller vad man nu vill kalla det.
Skolan är lite för mycket just nu.
Den 16 juni skriver jag foundation, vilket innebär att jag ska kunna en massa hundra sidor på engelska. All grundfakta om ädelstenar ska finnas i mitt huvud till det datumet.
Helt omöjligt.
Den tredje juni har jag muntligt framförande av mitt examensarbete.
Också det helt omöjligt.
Ett smycke i form av en kanin med en infattad sten ska bli färdigt till Ylvas kusins konfirmation.
Ett smycke ska bli färdigt till farmors 80 års-dag.
Vilket ska jag prioritera?
Jag stressar upp mig tills jag inte kan andas och när jag insett att jag är sämst i världen på ädelstenar kan jag sakta börja kippa efter andan igen.
Men jag är ju inte sämst!
Jag är ganska duktig.
Det är bara all press jag lägger på mig själv som förstör.
Varför blir det alltid så.
När jag behöver fokusera som mest blir jag fem år gammal.. "jag kan inte, jag vill inte, det går inte".
Men det är faktiskt galet mycket som ska in i huvudet.
Alla exakta ord och beskrivningar.
Hur ska det få plats i mitt huvud som är fullt av en massa annat?

Jag vill göra roliga saker.
Jag vill pyssla.
Jag vill göra smycken.
Slipa stenar.
Fixa i lägenheten.
Leka med Sixten.
Se alla säsonger av Nip/Tuck.
Prata skit med Sussie.
Finnas där för mina vänner som har det svårt.
Vara världens bästa flickvän.
Hitta mig själv.
Jag vill ha ett liv helt enkelt.

Istället förvandlas jag till ett vandrande nervvrak.
Hur ska jag kunna njuta av min skåne-semester när jag har så mycket som ska göras?

Nej, nu tar jag och rycker upp mig.
Det är bara jag som kan få det att fungera.
En sak i taget, är det inte så man säger?
Den första saken jag ska ta tag i är kaninhänget som ska bli färdigt idag.
Sen ska jag gå hem och berätta för min man hur fantastisk han är.
Och sist men inte minst, ska jag gräva ner mig bland alla böcker och njuta av att jag får lära mig en massa spännande saker som de flesta inte kan något alls om.
Det låter som en plan.

Skaune

Den 22 maj byter jag ut lappland mot skåne, skönt!
En weekend hos Jessica är nog rätta uppladdningen innan allvaret sätter igång.
Förhoppningsvis så åker kusin Heli också ner, då blir vi alla tjej-kusinerna på plats för att göra skåne osäkert.
Jessica läser till landskapsarkitekt, om jag har förstått det rätt.
På samma skola går Marias syster och kusin.
Maria går i min klass.
Världen är liten!
Som om inte det vore nog så ska Maria också ner till skåne då.
Vi ska nämligen på samma fest som skolan där nere har.
Förra året var det visst kring 500 pers på festen.
Det är nästan fyra gånger så många människor som det bor i Lannavaara.
Jag kommer gå vilse, tappa bort mig, vara underhållning med min norrländska dialekt och en massa annat som hör till.

Valborg var bra.
Mer än bra, Marie, Jocke och David var här.. äntligen!
Jocke sjöng till och med på baren.
Synd att de bara var här två dagar, alldeles för lite.
Men vad är det man brukar säga?
Underbart är kort.