Trasselsudd

Nu känns det som att jag fått lite ordning på kaoset i mitt huvud.
Det handlar helt enkelt om att göra ett val och stå fast vid det.
Ge det en ärlig chans.
Om det inte skulle gå vägen får jag helt enkelt ta det då.

Födelsedagen var den sämsta någonsin.
Men de verkar bara bli sämre och sämre.
Det blir aldrig som när man var liten.
Aldrig.
Att jag var ensam kan ju ha gjort sitt.
Att jag hade tonvis av plugg kan också gjort sitt.
Telefonen ringde och lät i ett.
Jag kan inte bestämma mig för om det är jobbigt eller bra.
Det är bra att så många kommer ihåg en.
Men det är jobbigt att behöva prata när man helst vill sjunka genom jorden.

I natt kom lille Sixten tillbaka!
Han har varit ute i två veckor och jag har knappt sett honom under den tiden.
Så igår när jag stod på balkongen kom han smygande runt husknuten.
Jag överraskade honom, så han blev lite rädd först och ville springa tillbaka till skogen.
Men när jag började prata och han märkte att det var jag. Då sa han att han ville komma in.
Sagt och gjort.
Han höll mig sällskap hela natten.

Jag kommer nog sakna dig.
Men det går ju, som sagt, över.