Det är så jag säger det!

Vi åkte in till Kiruna och festivalen i fredags.
Med rum bokat på vandrarhem och vantar nedpackade i väskan.
Det blev en riktigt bra kväll tillslut, även om jag var lite skeptisk.
Kiruna är knappast högt upp på min lista av favoritstäder.
Men med rätt sällskap (Pridar och Daniel) så blev det lyckat.
Festivalområdet var väldigt litet, så oavsett om man såg en konsert eller inte, så hörde man den.
Vi mötte upp Daniel när Amanda Jenssen spelade. Inte min favorit direkt, men hon var sjukt snygg i håret.
Sen öltält.
Efter det tog vi en snabbis med Nordman. I lågornas sken.
Mustasch blev en kort historia.
Sen öltätlt. igen.
Eftersom det var väldigt kallt i Kiruna-natten, tog vi en tur till våran bil och värmde oss med Jäger och skratt.
Det kändes som att vi alla var femton igen.
Efter det skyndade vi oss till Håkan Hellström och det var, otroligt nog, galet bra!
Vilken live-artist han är, 150% hela tiden.
Men jag höll mig i skinnet, även om jag gärna ville ställa mig med småflickorna som stod och skrek och grät. För att bli en av dom.
Sen spårade kvällen ut lite.
Eller mitt sällskap spårade ut.
Vilka fyllisar. Men roligt hade vi!
Jag sprang mellan öltältet och The Hives, blev haffad av två galna killar som drog med mig in i deras lilla Hives-dyrkande-frenetiskt-uppochner-hoppande grupp.
Som tur var hann jag slita migg loss innan vakterna (som för övrigt var sjukt nazi) attackerade.
Tusen tack min fina man och min fina vän för att ni förgyllde min fredag!

Det känns som att jag har en massa små, fantastiskt roliga historier att berätta om kvällen, men det får jag ta senare.
Samtidigt som jag lägger upp lite bilder.
Då blir det även bilder på de tre, nya, underbart fina, par örhängen jag fick av Pridar på lördagen.
Han vet hur han ska göra mig lycklig.
Nu ska jag gå och göra honom lycklig!