Home sweet home?

Det känns som att det har hänt så otroligt mycket.
Jag vet inte ens var jag ska börja.
Även om det är mest småsaker, men slår man ihop dem så blir det stort!

- muntliga presentationen på examensarbetet är gjord!
- lägenheten i lannis har blivit fin
- jag kanske ska få galet bra betalt för jobb i norge
- etiopien, usa, hoppas!
- har funderat på att söka stipendier
- har funderat på att söka till guldsmedsskola i köpenhamn
- träffade elin på arlanda!
- egentligen har jag tagit examen, men inte på riktigt, ännu
- jag är hemma i luleå
- jag har varit i en poliskontroll, för första gången
- farmor har fyllt åttio
- på fredag den 13:e fyller jag år!

Varför blir jag konstant besviken på folk?
Har jag ovanligt höga förväntningar, eller är det bara så att alla fastnat i en massa tråkiga ramar och regler?
Jag hoppas att jag får träffa en vän imorgon, som jag inte sett på länge, och jag hoppas att han inte gör mig besviken.. jag hoppas att han står fast vid det han alltid har gjort.
Varför ska man behöva vara någon annan än den man är, bara för att man "inte passar in"?
Folk ska vara så pretentiösa och anstränga sig hela tiden, sjukt osexigt och tråkigt.
Varför inte bara vara den man är, oavsett om man är en medelmåtta eller världens bästa?
Alla har brister så varför försöka dölja dem?
Låtsas man vara någon annan så kommer det ändå fram, förr eller senare.

Nåja, nu ska jag sluta predika.
Igår träffade jag Marie, Jocke, David och Daniel igen.
Jag, Jocke och David var på dagisgården och "spelade" fotboll.
Så skönt med människor man kan vara ful med, utan att nån bryr sig.
Igår fick jag också träffa syskonen, alltid lika bra.
Men Lillan har jag lyckats missa hela tiden, eller är det hon som missat mig?
Sissi skulle inte komma till Luleå, typiskt!
Jag hoppas att Fanny jobbar imorgon så kan vi kramas och välja ut ett läppstift till mig.
Har planerat att vara fin på min b-day, även om jag kommer sitta ensam i lannis med en massa plugg.

Varför var stan full av studenter i natt?
(För att återkomma till det med att bli besviken på folk, eller snarare förbannad)
Jag hade åtminstone vett nog att hålla mig ifrån stan, så allmänheten slapp mitt härjande.
Men det har tydligen inte vissa andra.
Bäst var killen som somnade på Daniels axel, även om han inte var en student.
Men han tillhörde säkert den skaran av äldre killar som går ut på studentdagen varje år, i hopp om att hitta sig en stupfull liten tjej att ta med hem.. eftersom de inte kan få tjejer i sin egen ålder.

Jag är visst lite bitter.
Men det är säkert för att jag saknar min bebe!
Allt för mycket.
När lannavaara känns lockande, då är det illa.