le chip

Till slut kom jag fram till skåne!
Men det kändes som en evighet av väntan och resande.
Flyget från Arlanda till Sturup blev självklart inställt och jag fick ta ett senare flyg.
Men jag fick något för det, eftersom SAS är så generösa så fick jag 75 kronor i ersättning, vad ska jag göra med så mycket pengar?!
Jag passade på att titta på människorna som sprang runt på flygplatsen.
Det finns inget bättre än att iaktta folk, med risk för att verka lite creepy!
När jag gick runt en sväng och iakttog såg jag plötsligt någon som såg bekant ut, så jag tittade lite mer och funderade på var jag kände igen killen ifrån.
I samma ögonblick som han tittar på mig och våra blickar möts inser jag att det är chippen!
(Christian Wilhelmsson från svenska landslaget i fotboll)
Så nu är jag en stalker också.
Jag stod inte kvar tillräckligt länge för att se vilken slags blick han gav mig.
Men jag försöker övertyga mig själv om att vi hade ett litet moment.
Att han helt plötsligt såg mig, kvinnan i hans liv.
Om han bara hade varit en vanlig kille, gjort slut med sin supermodell-flickvän och flyttat till lannavaara, då hade det kunnat bli vi.
Ha, eller hur!
Han tyckte väl att jag var läskig och obehaglig när jag stod där och stirrade på honom, i ett desperat försök att komma på var jag hade sett honom förut.

Sen blev jag utsatt för en stalker.
Det är sant.
Jag blev utsatt för en stalkerkändis.
Stefan, den blonde, hårfagre pianisten från "Så ska det låta" förföljde mig på arlanda!
Han hade söta glasögon på sig.
Men jag tror väl inte att han förföljde mig, han skulle säkert bara köpa en pocketbok han också.

Nåja, jag kom fram tillslut.
Kom fram till sommaren.
Igår var vi i Malmö, åt middag på uteservering och gick på vernissage.
Fantastiskt, men jag var så sliten efter resan.
Nu sitter jag med Jessica i hennes skola.
Som för övrigt kan vara en av de finaste skolorna jag varit i!
Det är enorma salar med takbjälkar och fönster överallt.
Fullt av äppelträd längs med infarten till skolan.
Snart ska vi ut i parken här och äta lunch i solen.
Ikväll är det "Grisen".
Det är så de kallar den stora festen.
En vegetarian på grisfest, det känns bra.
Jag återkommer när mitt fräkniga och solbrända jag återvänt till kylan och lannis.

Breakdown

Som rubriken/titeln antyder så har jag drabbats av panik.
Panikattacker, ångestattacker eller vad man nu vill kalla det.
Skolan är lite för mycket just nu.
Den 16 juni skriver jag foundation, vilket innebär att jag ska kunna en massa hundra sidor på engelska. All grundfakta om ädelstenar ska finnas i mitt huvud till det datumet.
Helt omöjligt.
Den tredje juni har jag muntligt framförande av mitt examensarbete.
Också det helt omöjligt.
Ett smycke i form av en kanin med en infattad sten ska bli färdigt till Ylvas kusins konfirmation.
Ett smycke ska bli färdigt till farmors 80 års-dag.
Vilket ska jag prioritera?
Jag stressar upp mig tills jag inte kan andas och när jag insett att jag är sämst i världen på ädelstenar kan jag sakta börja kippa efter andan igen.
Men jag är ju inte sämst!
Jag är ganska duktig.
Det är bara all press jag lägger på mig själv som förstör.
Varför blir det alltid så.
När jag behöver fokusera som mest blir jag fem år gammal.. "jag kan inte, jag vill inte, det går inte".
Men det är faktiskt galet mycket som ska in i huvudet.
Alla exakta ord och beskrivningar.
Hur ska det få plats i mitt huvud som är fullt av en massa annat?

Jag vill göra roliga saker.
Jag vill pyssla.
Jag vill göra smycken.
Slipa stenar.
Fixa i lägenheten.
Leka med Sixten.
Se alla säsonger av Nip/Tuck.
Prata skit med Sussie.
Finnas där för mina vänner som har det svårt.
Vara världens bästa flickvän.
Hitta mig själv.
Jag vill ha ett liv helt enkelt.

Istället förvandlas jag till ett vandrande nervvrak.
Hur ska jag kunna njuta av min skåne-semester när jag har så mycket som ska göras?

Nej, nu tar jag och rycker upp mig.
Det är bara jag som kan få det att fungera.
En sak i taget, är det inte så man säger?
Den första saken jag ska ta tag i är kaninhänget som ska bli färdigt idag.
Sen ska jag gå hem och berätta för min man hur fantastisk han är.
Och sist men inte minst, ska jag gräva ner mig bland alla böcker och njuta av att jag får lära mig en massa spännande saker som de flesta inte kan något alls om.
Det låter som en plan.

Skaune

Den 22 maj byter jag ut lappland mot skåne, skönt!
En weekend hos Jessica är nog rätta uppladdningen innan allvaret sätter igång.
Förhoppningsvis så åker kusin Heli också ner, då blir vi alla tjej-kusinerna på plats för att göra skåne osäkert.
Jessica läser till landskapsarkitekt, om jag har förstått det rätt.
På samma skola går Marias syster och kusin.
Maria går i min klass.
Världen är liten!
Som om inte det vore nog så ska Maria också ner till skåne då.
Vi ska nämligen på samma fest som skolan där nere har.
Förra året var det visst kring 500 pers på festen.
Det är nästan fyra gånger så många människor som det bor i Lannavaara.
Jag kommer gå vilse, tappa bort mig, vara underhållning med min norrländska dialekt och en massa annat som hör till.

Valborg var bra.
Mer än bra, Marie, Jocke och David var här.. äntligen!
Jocke sjöng till och med på baren.
Synd att de bara var här två dagar, alldeles för lite.
Men vad är det man brukar säga?
Underbart är kort.

Skooteri

Jag fyndade lite på loppisen, men det var inte så bra som det brukar vara.
För totalt 20 kronor köpte jag det här:
En burk med asiatiska motiv (inte en massa kina-tecken och sånt. please!) att ha te i.
En blå kanna med fem tillhörande muggar (jag upptäckte i förra veckan att vi inte har en enda kanna i hela huset, men nu är det fixat).
Ett litet koalabjörns-mjukisdjur, som Sixten härjat loss med i helgen.
Fem böcker:
Greven av montecristo, i två delar.
Det osynliga barnet av Tove Janson.
Djurens sjätte sinne.
Att ha katt.
Och sist men inte minst, en stor handbok i fotografering.

Så fort jag har pengar ska jag skaffa mig en digital systemkamera.
Det går inte ens att jämföra med kameran jag har nu.
Tänk vilka bilder man kan ta på sina smycken!

I lördags var bjöds vi på skotertur.
Inte ett moln på himlen och stråålande sol!
Massor av skotrar, barn, hundar och solbrända kinder.
Här kommer lite bilder.











Luna är en av Perelof och Sussies hundar.
Perelof påstår att det är Luna som är urhunden, modern till alla hundar.
Kan det vara så att han försöker göra Luna till en manligare hund än vad hon är?
Jag tror att Luna är en katt.
Luna är kaxig, ettrig, inte rädd för någon annan hund (även om de är tio gånger hennes storlek), men hon är lite rädd för att åka skoter -hon skrek!
Jag misstänker att Luna är förälskad i Sixten.
Hur som helst, här kommer ett Luna-special.










Jag vet, jag ska försöka skärpa mig.

be itch

Det händer massor hela tiden.
Varje dag är det något som borde skrivas in här i bloggen.
Men som jag sagt tidigare; vi har inget internet!
It's driving me crazy.
Helt ärligt -jag klarar mig utan tv, men inte internet.

Men jag vet hur det brukar bli.
Timmar som försvinner framför datorn utan att man gjort något vettigt alls.
Men! Den behövs ju till allt viktigt.
Mail, kontakt med omvärlden, blogg, facefuck, skolarbeten och uppdatering om vad som händer utanför den här lilla bubblan som kallas lannavaara.

Idag klockan tre är det loppis på sameskolan.
Våran nya lägenhet ligger mittemot sameskolan.
De åren jag bott här har jag alltid varit sist till loppisen och fått med mig de urskrapade resterna.
Jag har missat alla fynd man faktiskt kan göra.
Mest irriterad är jag över alla fina gamla skolkartor och tavlor som någon annan, lycklig jävel, fått med sig.
Men det här året tänker jag stå utanför dörren kvart i tre, i sann lannavaara anda, och vänta.
Att-leta-efter-lista:
Fantastiska drömfångare som barnen på sameskolan gjort
Gamla skolkartor och tavlor (det här året är det min tur!)
Gamla böcker
Dukar eller tygbitar
Lampor
Sen ska jag givetvis sitta och dricka kaffe och äta våfflor med alla tanter och farbröder som delar min passion för loppisar.

Mitt hår har fått sig en rejäl make-over.
Det var ett tag sen det blev färdigt, men jag har glömt att nämna det.
För mig är det en enormt stor skillnad, eftersom jag känner mig som en annan person.
Eller, kanske är det mest det att folk tittar på mig med helt andra ögon än tidigare.
Jag ska väl också få göra lite tonårsrevolt (bättre sent än aldrig).
Så fort jag får tid, just är jag upptagen med examensarbete och foundation, ska jag lägga upp bilder.

Våren har kommit hit.
Strålande sol och snö som smälter på taken.
Vardagen börjar se lite ljusare ut och jag har faktiskt fått tillbaka hoppet om att jag kan lyckas.
Som det blev sagt under ett samtal mellan mig och Elina:
"Vi är vackra, självständiga, unga kvinnor med världen vid våra fötter..
varför njuter vi inte mer av livet?"

homsekos

Det är lika glest mellan inläggen som vanligt.
Men vi har ju inget internet!
Då är det faktiskt inte så konstigt.
Snart kanske vi får in internet i nya lägenheten och då blir det helt andra bullar..

Just nu sitter jag mitt i flyttkaoset hos Perelof och Sussie.
De ska flytta in i lägenheten under oss vilket är hur bra som helst.
Tre ursöta hundar och två superbra människor, det kan ju knappast bli bättre!
Nu ska vi bara försöka, på något omisstänkt sätt, ta död på gubben som bor under oss, då blir det värsta studenthuset.
Nej, förlåt, det kändes hemskt att ens, tänka tanken.
Han är ju en fin, halvdöv gubbe som tycker att vi är världens bästa grannar.

Förresten, på två dagar har jag nästan gjort färdigt ett armband.
Det kommer bli skitbra. Äntligen något som går bra.

Nåja, nu har jag inte tid att sitta här, när de andra flyttar grejer för fullt.
Tänkte bara göra en snabb uppdatering, kanske en något ointressant en, men vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Livstecken från Lappland

Jag har som vanligt bojkottat melodifestivalen, men man kommer aldrig undan helt.
Förra helgen åt vi tacos med tjejerna i ettan, då stod deras tv på och självklart var det melodifestivalen.
Tack och lov så var det älskade Björn Gustavsson jag fick se.
Eftersom vi inte haft tv på evigheter har jag missat hans bravader i parlamentet.
Men nu fick jag se den bästa låten i hela tävlingen.
"du är brödet man vill sätta korven i"
Jag vet, men jag kan inte låta bli.
Som om det inte vore nog.
Andra chansen är i Kiruna. hjälp!
Carola, E-type och en massa andra fantastiska människor kommer, vem vill missa det!?

Nyss var jag och kollade mitt saldo.
Jag brukar alltid hålla tummarna och hoppas att jag har en massa pengar som jag inte visste om.
Hoppas att någon vänlig själ fört över sin förmögenhet till mitt konto.
Ibland verkar det som att någon hör min bön.
Det var visserligen inte en förmögenhet.
Men det var den efterlängtade milersättningen från Luleå-jävla-tekniska-skit-universitet.
Sådär ja.

Den här helgen är det Lannavaara Winter Open på guldgrävarens bar.
Massa tomtar, guldvaskning, diamantvaskning och öl.
Det är så fint att bo i Lappland...

Jag måste erkänna att lappsjukan har drabbat mig.
Indien, Dominkanska republiken, Mexico, Etiopien, var som helst där solen skiner och där ingen pratar samiska, finska, svenska eller något som helst nordiskt språk.
Dit vill jag.
Men planen är att åka till USA så fort vi får råd.
Då ska Pridar hälsa på sin fina dotter och jag ska köpa en fasettmaskin.
Men Star och mannen jag ska köpa maskinen av bor i helt olika delar av landet.
Det innebär att jag ensam ska vara i New York, ta mig till mannen med fasettmaskinerna (Stephen, som vann andra pris i bästa fasettslipade sten!) och sedan på något sätt ta mig till dit Pridar är.
Jag kommer känna mig så otroligt liten, men det kommer bli ett äventyr!
Om vi får råd alltså, men det löser sig väl...
Bara jag håller tummarna riktigt hårt och tillräckligt länge.