Vad trodde vi egentligen?

Nu har det gått några dagar.
Kanske till och med en vecka.
Hær i Målselv tappar man grepp om tiden.
Speciellt nær du kan børja jobba "lite nær du vill".
Det enda jag behøver komma ihåg ær onsdag och fredagkvællar, nær det ska stædas på kontoret inne i stan.

Jag vet inte varfør jag låter det gå så længe mellan gångerna jag skriver.
Det betyder ju bara att jag måste hoppa øver en massa spænnande saker.
Istællet blir det bara trams.
Ha! Trams.
Det ær bæst att jag gør en liten lista med de saker jag funderat på.

1. Socialt spel.
Jag jobbar på någon annans jobb.
Nær jag stædar ær det alltid på någon annans arbetsplats.
Dærfør kænns det alltid som att jag stør nær jag kommer før att stæda.
Jag sæger egentligen inte så mycket.
Jag skjuter mest runt på min lilla vagn i tystnad.
Men det ær så jag vill ha det.
Det ær inte før att jag inte kan prata och vara social.
Det ær ett val jag gør.
Jag vill inte behøva førklara tusentals gånger varfør jag ær i Norge och jobbar, hur jag trivs i Norge, var jag kommer ifrån, vem jag ær osv.
Det var några jag børjade prata med førra året jag stædade.
De kontakterna har hållt i sig.
Vi pratar den hær sommaren också och det ræcker.
Men nu ska jag komma till det jag tænkte sæga.
Det ær så intressant att iaktta mænniskor. Det kan vara det bæsta som finns.
Jag brukar iaktta mig sjælv och hur jag beter mig i olika situationer.
På sjunde våningen dær jag stædar ær det lite trångt.
De ær oftast två-fyra personer som jobbar dær.
Nær jag kommer upp før trappan så ær det kanske en person som sæger hej, och jag sæger hej tillbaka.
Då har de andras samvete lættats. De blir så nervøsa nær jag kommer, de vill helst inte prata, men de vill inte vara otrevliga.
dærfør ræcker det med att en har sagt HEJ. Då har de i alla fall inte varit otrevliga.
Nær jag sedan moppar golvet så måste de stælla sig upp och dra undan sin stol.
Det ær alltid lika intressant hur vi får det att fungera på den lilla ytan, utan att sæga ett ord.
Men rent blir det.

2.Fjælltur.
Førra helgen lurade Pridar med mig på den galnaste powerwalken någonsin!
Det kændes som en evighet, vi gick och gick och gick, uppfør ett fjæll.
Tillslut gjorde det så ont i mina ben, det brænda i låren och det var en sista uppførsbacke kvar, så jag bet ihop, tog i med de sista krafterna och kæmpade mig upp.
Væl uppe sæger Pridar "ojdå, det var visst inte hær, vi måste gå lite till"
Sagt och gjort, vi gick i enochenhalv-jævla-timme till!
Men nær man fortsatte gå så gick det øver, værken och den brænnande kænslan, jag hade kunnat gå hem till Sverige.
Det værsta var nog myggen, som Pridar sa:
"och jag som trodde det var mycket mygg i lannavaara"
Men man vande sig vid surrandet och stickandet och kliandet.
Allt var vært det, nær vi kom fram till en heelt fantastisk plats.
Dær sov vi øver, fiskade och njøt.
Jag var vældigt noga med att sitta med ansiktet vænt bort från solen.
Eftersom ansiktet var helt nerkletat med myggolja kunde jag inte ha solkræm och min finska hud behøver solkræm.
Jag ær så extremt nojjig. Jag måste ha solfaktor trettio før att slippa rynkor och slippa brinna upp.
Men dær uppe på fjællet var det visst omøjligt att undkomma solens førrædiska strålar.
Jag brænde skiten ur mitt ansikte.
Før tillfællet ær jag, som resultat av sønderbrænningen, sjukt brun.
Men det børjar lossna bitar av mitt ansikte och snart ær jag mitt finska, vita, jag igen.
En reversed Michael Jackson!

3.Fjælltur. favorit i repris.
Nu ska hela hærligheten upprepas.
Ikvæll ger vi oss av.
En hel helg av fiske, agera buffè åt myggen, steka sønder næsta hudlager och ha den værsta møjliga træningsværken i dagar efteråt.
Men.
Jag blir ju brun, jag får den bæsta træning man kan tænka sig, jag får æta nyfångad fisk, somna till ljudet av ett vattenfall och glømma bort værlden nedanfør.

4.Min mamma har blivit pirat.
Før att gøra en lång historia någorlunda kort.
Nær jag var hemma i luleå sist så hade min mamma problem med sitt høgra øga.
Hon såg inte ordentligt och hade lite ont.
Alla sa vi att hon skulle gå till doktorn.
Men min mamma ær envis och gick inte till doktorn førræn i førra veckan.
Då fick hon veta att hon hade regnbågshinne-inflamation. æckligt och ont.
Hon hade faktiskt børjat få riktigt ont.
Av doktorn fick hon en remiss till øgonavdelningen i Sunderbyn.
Dit skulle hon en vecka senare.
Nu har hon varit dær -och i Umeå -och på operationsbordet!
Varfør ær lækare så extremt klantiga och sæmst?!
Regnbågshinne-inflamation my ass!
Hennes Næthinna hade lossnat och det var ett hål i den.
Så nu har de sytt ihop hålet, bytt ut linsen (før att hon børjat få gåstarr) och fæst næthinnan igen.
De kan bara garantera att hon får ledsynen tillbaka.
Mamma sæger att hon inte visste att man kunde ha så ont.
Synen kænns oviktig just nu, jag vill bara att hon ska slippa smærtan.

Så till något helt annat.
Jag vet att jag lovade att lægga upp bilder, men det tog sån tid!
Tid ær något jag inte har just nu. Så ni får hålla till godo med de hær: