Johnny Pepp!

Vi är så fattiga!
Vi är så eländiga!

Pridar har höstlov och vi tänkte åka till Norge.
Kanske jobba lite, men framför allt leta efter hjärtat.
Men hur ska man ta sig till Norge utan pengar?!
Jag börjar bli van. Pridar försörjer mig.
Men nu har hans kort gått ut och vi kommer inte åt hans penkki.
Han är inte van.
Vad är det för bank som inte skickar ut ett nytt kort i god tid?
Vad har de egentligen tänkt att vi ska leva av?
Saba skulle behöva ett besök hos veterinären, men det får vänta.
Mitt mens-monster skulle behöva choklad, men det får vänta.
På tal om mitt mens-monster.
Jag är extremt känslig när det kommer till hormoner.
P-piller är inte ens att tänka på.
Jag har försökt. Men jag ville dö.
Dagarna innan mens vill jag också dö.
Då bor jag i ett litet mörkt hål och jag kan inte ta mig upp.
Som tur är så har jag Pridar.
Han står ut med monstret och han hjälper mig upp från avgrunden.
Men det kan ju inte vara bra.
Att man en gång i månaden vill dö.
Sen, medan jag har mens, då vill jag helst döda nån.
Jag blir så extremt lättretlig och arg.
Alla runt mig måste tassa runt på tå, för att undvika att bli avrättade.
Jag funderar på att starta ett mens-hem.
Där man kan lägga in sig och få rätt vård under de kritiska dagarna.
Så kan man komma ut som sig själv och fortsätta leva sen.
För att bespara ens nära och kära från allt lidande.
Men, som sagt, Pridar är en klippa!
Inte en enda gång har han yttrat de förbjudna orden.
Varför är du så sur?
Har du mens eller?

Han fixar allt.
Han mens-säkrar vårat hem.
Han plockar bort omtåliga saker, som inte skulle tåla att kastas i golvet.
Jag får krypa upp under en filt i soffan.
Få maten serverad.
Och, i vanliga fall -när vi har pengar, äta så mycket choklad jag bara vill!
Alla borde ha en Pridar hemma när de har mens.
Men alla blir kanske inte som jag?
Ett monster.