Objection

Jag hatar det faktum att man alltid måste vara trevlig.
Man måste svara "bra" på frågan "hur mår du?".
Alltid, annars blir folk rädda.
Man måste le, skratta och låtsas som att man är den lyckligaste människan på jorden.
(Jag skrev precis Jordan. Haha, den lyckligaste människan på Jordan rättsläkare).
Men jag är tamigfan inte lycklig!
I alla fall inte 100%, inte ens i närheten faktiskt.
Och allt sitter i mitt huvud.
Där inne är det svart, mörkt och deprimerande.
Jag tillåter aldrig mig själv att bara njuta av det som är bra.
All fokus går till det negativa istället, tills det gått så långt att allt blir negativt.
Det är det finska vemodet som kröp in i mitt hjärta innan jag föddes.
Och det går inte att bli av med!
Sen blir det inte bättre av att man bor på den mörkaste platsen som existerar.

Jag har världens bästa pojkvän.
Men jag är ett helvete att leva med och jag behandlar honom ofta som skit.
Ändå stannar han.
Trots allt så fortsätter han vara bäst.
Även om han inte alltid förstår mitt mörker så försöker han hjälpa så gott det går.
Och det är min räddning.
Att han gång på gång gör sitt bästa. Utan att ge vika.
Han är min bästa vän.
Han är min älskare.
Han är min terapeut.
Han är min trygghet.
Han är min motivation.
Han är mitt allt!

Jag skyller alltid mörkret på nåt annat.
Nu är det Lannavaara och skolan som får ta all skit.
Jag tror att allt skulle bli bra om jag bara lämnade allt.
Åkte till Köpenhamn och guldsmedskolan redan nu.
För i Köpenhamn blir jag lycklig.
Men sen då?

Sådär, nu blev det en förvirrad inblick i mitt förvirrade huvud.
Men imorgon är säkert allt bra igen.
Så var inte oroliga.
Jag ska göra mitt bästa för att inte besvära med mitt vemod.
Ett gott skratt förlänger livet!