Such a saint but such a whore

Vandrande pinne med krokiga tänder.
Det är jag.
And I like it!
Inte för att jag är så värst pinnig och det är faktiskt bara två tänder som står rakt ut. Resten är raka.
Men ändå. Det är glatt att vara lite skev.
Det här är inte den enda komplimang jag fått idag.
Tjejen i kassan på Willys tyckte jag hade fin hårfärg.
Nu när jag ändå är inne på henne så måste jag fortsätta.
Innan vi kom till kassan sa mamma att hon (kassatjejen) alltid är sjukt social och övertrevlig.
Det började med att kassatjejen sa till mamma hur duktig hon är som ställer alla varor så fint på bandet.
Sen fortsatte det med komplimanger, skämt och tillsist "ha en fortsatt bra helg".
När det var dags för mina chips och min dip sa hon "å, vad mysigt".
Vadå mysigt?
Mysigt att bli tjock?
Bara för att jag köper chips och dip innebär inte det att jag ska ha en mysig filmkväll i en mysig famn.
Nej. Jag kanske ska sitta ensam och tröstäta hela påsen och sen gråta av skam.
Det är väl inte så mysigt?
Jag blev faktiskt arg på henne. För att hon var FÖR trevlig. Det kanske säger mer om mig.
Sen tittade hon på mig och i en rasande fart sa hon:
"wow, vilken fin hårfärg du har! Är det inte svårt att behålla den röda fägen? Jag har många bekanta med rött hår som säger att de måste hålla på att färga det hela tiden, för att färgen inte håller i sig"
"nej, det går bra. (håll käften)"

Varför blir jag så arg på snälla människor?
Det är väl bra att hon inte är som alla de andra bittra kassörskorna!
Tänk att sitta i åtta timmar och spy ur sig trevligheter.
Det hade jag aldrig orkat.
Hon är ju egentligen värd en eloge. Inte skäll.
Jag är en dålig människa. Hon är bra.
Och jag ska inte tröstäta min chips. Inte alls. Jag ska njuta av varje gyllene potatisskiva.
Njuta av att pinnigheten sakta men säkert försvinner.
Power to the pommes frites-häng!